Sommaren är äntligen här och i takt med att temperaturen stiger ökar även mängden oklädda kvadratcentimeter hud på ens kropp. Långbyxor byts mot shorts, polokragar mot crop tops och Michelingubbelooken med lager-på-lager ersätts av något lätt, luftigt och ledigt.
Men precis som med ett misstänksamt billigt sista-minuten-flyg finns det en baksida – en nackdel med att behöva skippa strumpbyxorna och byta ut stuprörsjeansen mot en jeanskjol. Tillsammans med sommarsäsongen kommer även… lårskavssäsongen.
Vissa känner nog definitivt igen sig. Kanske kommer fantomsmärtorna tillbaka av att läsa det här – den ömmande, röda svedan som får en att gå lika hjulbent som efter en 24 timmar lång barbackaritt på en osandpapprad dalahäst. Kanske sitter du redan och lider.
Friktionen som gjort hål i skrevet på förra årets favoritjeans får nu gå loss på ens oskyddade hy, och resultatet är aldrig vackert. Lårskav är kort sagt den största sommarplågan av dem alla, större än alla househits och Mello-rejects som spelas på repeat överallt, och det verkar inte finnas någon bot på den.
Kanske vill man gärna skylla det här på något postmodernt hittepå, som att ”millennials” aldrig fjällvandrat i kortbyxor och härdat sin veka lårhud i mil efter mil som på den gamla goda tiden. Men det kan ju knappast vara ett nytt fenomen – folk måste väl ha dragits med svettiga, skavda lår redan på typ renässansen, under alla lager av yllekjolar? Eller plågats av illröda skavsår på korstågen och fälttågen, och alla andra långpromenader de tog förr?
